Många av dagens bondgårdar bär fortfarande tydliga spår av hur bondgårdar såg ut och var uppdelade under den tiden då svenskt lantbruk nådde sin höjdpunkt, det vill säga under sent 1800-tal. Hur vi kom till dagens bondgårdar är dock en lång historia som tar sin början redan då människor först började bli bofasta.
När människan övergick från jägar- och samlarsamhället och blev bofasta, vilket var så långt tillbaka i tiden som under stenåldern, bildades den konstellation av byggnader, djur och mark som skulle komma att kallas ”en gård”. Det var under denna period vi började hålla tamdjur och boskap, och bruka marken för att odla vår mat.
Under vikingatiden samlades gårdarna ofta i små byar. Den odlade marken fanns runtomkring byn. Gården var familjens samlingsplats och således mycket viktig, och hjärtat i en gård på vikingatiden kan sägas vara långhuset, som var boningshuset.
På vikingatiden var gårdarna i en by ofta samlade runt en rund, öppen plats. Detta skulle dock förändras under medeltiden, då byarna dels växte i storlek och dels samlades kring en rak huvudgata istället för en rund allmänning. Under 1700- och 1800-talet genomfördes stora jordbruksreformer i Sverige, som bland annat fick till följd att gårdarna flyttade ut från byarna och blev självständiga. Det är under den senare delen av 1800-talet som svenskt jordbruk är som mest utbrett i landet. En typisk bondgård under denna tid bestod av två olika gårdar, mangården och fägården, som tillsammans omgärdade en gårdsplan med ett ”vårdträd”, ett träd som planterades när gården byggdes och som antogs skydda den mot olycka. På gårdarna på den här tiden bodde ofta många människor. Dessa var bonden och hans familj, liksom hans föräldrar eller svärföräldrar (de som tidigare ägt gården och som på ålderns höst levde på undantag) och de drängar och pigor som var anställda av bonden. I mangården levde människorna. Det var här man åt, sov och arbetade med alla inomhussysslor som att spinna garn och sy kläder. Om det var en större gård kunde de äldre på gården bo i en egen undantagsstuga. Runt fähuset fanns istället alla boningar för djuren på gården.
Mycket har förändrats inom lantbruket sedan dess, framförallt i samband med att allt mer blivit mekaniserat och automatiserat. Men boningshuset är fortfarande gårdens mittpunkt, det kan fortfarande hända att anställda bor på gården, och djuren bor precis som för mer än hundra år sedan i stall, ladugårdar, svinhus och hönshus.